Hantera sorg
31/10/11 10:44 Filed in: Känsloskola
Sorg.
Sorg är en känsla som måste få finnas, kännas och levas.
Tillåt att känna sorg, känna smärtan och lägg märke vad som händer när du gör det.
Vi lever ett så märkligt liv i denna tid. På sätt och vis är det en genomlyst och transparent tid. Det står om sex och död på löpsedlarna. Men det som finns lite under ytan ges sällan plats.
Sorg drabbar inte bara dem som är i närheten av döden. Sorg kan kickas igång av separation, minnen, kränkningar… ja nästan vad som helst. Och vi tror att det är viktigt att få sörja. Att stänga in starka känslor kan vara sjukdomsalstrande i sig.
Under det senaste året har två av våra vänner mist söner på dramatiska sätt. En av dem begick självmord. En annan dog i en tågolycka. Det kom plötsligt och oväntat.
– Mamma, barn får inte dö före sina föräldrar. Det är mot naturen. Så säger Charlottes dotter. Och det är givet att det kan kännas så. Döden kan kännas fel, orättvis, sorglig, förvivlande.
Den som drabbas av sorg brukar den första tiden få mycket medkänsla från omgivningen. Kanske de till och med kan känna att de bärs av den där medkänslan. Tänk på hur mycket medkänsla som strömmat till anhöriga i samband med kollektiv sorg som satts igång efter förlisningen av Estonia-färjan, tsunamin eller morden på Utöya.
I början kan det också finnas en massa ilska, mot det inträffade, mot världen, mot det mesta. Eller också en känsla av overklighet. Har det här verkligen hänt? Jag kanske drömmer?
Känner du till vilka stadier en sörjande brukar gå igenom kan det vara lättare att genomleva dem.
Den första tiden brukar kallas chock- och förnekandefasen. Då känns livet konstigt och kaotiskt.
Sedan följer en reaktionsfas, då man verkligen kan ta in och förstå vad som har hänt. Vågor av sorg sveper öer den sörjande. Många känner olika kroppsliga och psykiska reaktioner.
Och då kommer vi att tänka på en av Charlottes döttrar som en dag kom hem från skolan och var jätteledsen. Allt kändes jobbigt, till en början. Efter en stunds kramande och samtal hade vi nystat ut vad det handlade om: Hennes sorgeprocess hade kickats igång ordentligt. Hon vågade börja sörja en relation som tagit slut… och när hon såg vad det handlade om gick det ganska snabbt att ta sig igenom.
För mer än 30 år sedan dog en klasskamrat till Charlotte. Han låg och dog i en trapp där flera människor passerade honom. De trodde att han ”bara var full” och ingen ringde ambulans. Han låg där och dog. Det kan fortfarande hugga i hennes hjärta. Och flera år efteråt sprang hon efter ”honom” på stan och när ”han” vände sig om var det alltid någon annan. Samma sak med hennes mormor.
Det som hände Charlotte kan handla om hennes rädsla för döden, förnekelse av döden och rädslan att verkligen sörja.
När Charlotte var med om sin mormors begravning var kroppen stum och förmögen att gråta. Hon skämdes över bristen på tårar. Hon var ledsen och sörjde sin mormor länge, men hade inte tillgång till tårarna då.
Sorgens tredje fas är bearbetningsfasen som kan ta flera år. Då vänder den sörjande tillbaka till verkligheten och börjar rikta sig utåt och skapa en ny framtid.
Den sista fasen kallas nyorienteringsfasen, då har personen accepterat och anpassat sig till det som har hänt och livet börjar bli roligt igen.
Många väljer att döva sorg med läkemedel eller andra stimulantia. Förmodligen förlänger det bara sorgeperioden. Dåkan sorgen ligga kvar ”under läkemedeln” och slå ut i full blom när man slutat medicinera. Kanske kan det vara bra att dämpa känslorna under en övergångsperiod, för att överleva. Om du till exempel sörjer djupt och inte kan sova, kanske du måste acceptera lite hjälp på traven.
Vi tror att det i längden är bättre att känna. Att vara i sorgen. Att leva igenom den. Att känna smärtan. Att inse att det är en känsla bland andra. Och att den också kan behövas.
Sorg är en känsla som måste få finnas, kännas och levas.
Tillåt att känna sorg, känna smärtan och lägg märke vad som händer när du gör det.
Vi lever ett så märkligt liv i denna tid. På sätt och vis är det en genomlyst och transparent tid. Det står om sex och död på löpsedlarna. Men det som finns lite under ytan ges sällan plats.
Sorg drabbar inte bara dem som är i närheten av döden. Sorg kan kickas igång av separation, minnen, kränkningar… ja nästan vad som helst. Och vi tror att det är viktigt att få sörja. Att stänga in starka känslor kan vara sjukdomsalstrande i sig.
Under det senaste året har två av våra vänner mist söner på dramatiska sätt. En av dem begick självmord. En annan dog i en tågolycka. Det kom plötsligt och oväntat.
– Mamma, barn får inte dö före sina föräldrar. Det är mot naturen. Så säger Charlottes dotter. Och det är givet att det kan kännas så. Döden kan kännas fel, orättvis, sorglig, förvivlande.
Den som drabbas av sorg brukar den första tiden få mycket medkänsla från omgivningen. Kanske de till och med kan känna att de bärs av den där medkänslan. Tänk på hur mycket medkänsla som strömmat till anhöriga i samband med kollektiv sorg som satts igång efter förlisningen av Estonia-färjan, tsunamin eller morden på Utöya.
I början kan det också finnas en massa ilska, mot det inträffade, mot världen, mot det mesta. Eller också en känsla av overklighet. Har det här verkligen hänt? Jag kanske drömmer?
Känner du till vilka stadier en sörjande brukar gå igenom kan det vara lättare att genomleva dem.
Den första tiden brukar kallas chock- och förnekandefasen. Då känns livet konstigt och kaotiskt.
Sedan följer en reaktionsfas, då man verkligen kan ta in och förstå vad som har hänt. Vågor av sorg sveper öer den sörjande. Många känner olika kroppsliga och psykiska reaktioner.
Och då kommer vi att tänka på en av Charlottes döttrar som en dag kom hem från skolan och var jätteledsen. Allt kändes jobbigt, till en början. Efter en stunds kramande och samtal hade vi nystat ut vad det handlade om: Hennes sorgeprocess hade kickats igång ordentligt. Hon vågade börja sörja en relation som tagit slut… och när hon såg vad det handlade om gick det ganska snabbt att ta sig igenom.
För mer än 30 år sedan dog en klasskamrat till Charlotte. Han låg och dog i en trapp där flera människor passerade honom. De trodde att han ”bara var full” och ingen ringde ambulans. Han låg där och dog. Det kan fortfarande hugga i hennes hjärta. Och flera år efteråt sprang hon efter ”honom” på stan och när ”han” vände sig om var det alltid någon annan. Samma sak med hennes mormor.
Det som hände Charlotte kan handla om hennes rädsla för döden, förnekelse av döden och rädslan att verkligen sörja.
När Charlotte var med om sin mormors begravning var kroppen stum och förmögen att gråta. Hon skämdes över bristen på tårar. Hon var ledsen och sörjde sin mormor länge, men hade inte tillgång till tårarna då.
Sorgens tredje fas är bearbetningsfasen som kan ta flera år. Då vänder den sörjande tillbaka till verkligheten och börjar rikta sig utåt och skapa en ny framtid.
Den sista fasen kallas nyorienteringsfasen, då har personen accepterat och anpassat sig till det som har hänt och livet börjar bli roligt igen.
Många väljer att döva sorg med läkemedel eller andra stimulantia. Förmodligen förlänger det bara sorgeperioden. Dåkan sorgen ligga kvar ”under läkemedeln” och slå ut i full blom när man slutat medicinera. Kanske kan det vara bra att dämpa känslorna under en övergångsperiod, för att överleva. Om du till exempel sörjer djupt och inte kan sova, kanske du måste acceptera lite hjälp på traven.
Vi tror att det i längden är bättre att känna. Att vara i sorgen. Att leva igenom den. Att känna smärtan. Att inse att det är en känsla bland andra. Och att den också kan behövas.